Mammanojjor

Pratade med Kicki igår och hon hade läst en artikel som handlade om tvångstankar som man kan ha som förälder. Det får mig att tänka på alla nojjor som man har som förälder. Varje gång jag går över en bro med vagnen tänker jag tanken på att bron kan rasa och hur ska jag då hinna få upp Teodor ur vagnen. När vi sitter i bilen tänker jag om bilen skulle krocka, vem ska jag försöka få ut ur bilen först, tänk om jag blir fastklämd så att jag inte kan hjälpa mina barn, tänk om bilen börjar brinna. Jag kan ibland tänka att jag skulle gå igenom eld för mina barn, men jag vet att det inte går för bara när man ska lägga in ett vedträ i kamin och det är snuskig hett kan jag inte förmå mig att hålla kvar handen.
Jag har även nojjor som inte är fullt lika livshotande. Jag kan tex inte bära Teo om jag har en dragkedja på koftan, för jag kan riva honom med den. Det går också bra att skälla på mina barn när jag blir irriterad, men när jag hör att någon annan (läs Patrik) göra det blir jag genast ruskigt besvärad och tycker att det var väl inte så farligt, inte behöver du bli så irriterad. Jag försöker dock att knipa igen för jag vet vad jobbigt det är när nån anmärker på hur man agerar mot sina barn....
Patrik håller på med köttgryta just nu, Teo sover och jag sitter i mina nya långkalsonger som är ordentligt sköna. Det känns bra...