Alla som har barn vet att dom är som sötast när dom sover. Och som förälder vill man att dom ska sova för det finns knappt något jobbigare än ett trött och grinigt barn. Ändå kommer förr eller senare den där dagen då man som förälder, av varierade anledningar, måste tvinga sitt barn vaket, trots enorm trötthet. Igår fick vi vår perfekta bvc-tid framflyttad två timmar vilket totalt krockade med Teodors sovtid. Jag visste att besöket inte skulle ta mer än tio minuter och självklart ville jag inte att han skulle somna innan, för då skulle hela eftermiddagen bli förstörd. Barn har inte förmågan att själv inse att sömn är den bästa medicinen mot trötthet. Skulle jag väcka Teo, om än bara för tio minuter, skulle han inte somna om utan fortsätta vara vaken trots att han är dödligt (ja, nästan) trött.... Alltså fick jag tvinga honom vaken. Inga större problem när man är hemma men vagnsresan från hemmet till bvc blev en prövning. Jag satte Teo, tänkte att han kanske skulle finna lite intresse i att titta på den fallande snön och det gjorde han, i ca 2 minuter. Sen började så smått hans gulliga ögonlock att bli tunga. Jag pratade med honom och jollrade så folk vände på huvudet där jag gick. Tittade upp för att se vart jag gick (20 sek) och när jag tittar åter på Teo har han nästan somnat. Så jag får börja sjunga för att pigga upp honom och alla som har hört min skönsång vet att man måste vara väldigt trött för att kunna sova när jag sjunger... Jag lyckades hålla honom vaken tills vi kom fram, han grät sedan i de 10 min besöket varade och somnade sen som en klubbad säl i vagnen.
Men idag.... idag vägrade han att sova istället. Han är trött, jag bäddar ner honom och kör ut vagnen. Efter en kvart hör jag hur han ligger där och grinar, vad nu? Ytterligare en kvart går, jag vaggar, tar på en tunnare mössa och ger honom vatten men nej, han vägrar sova. Då blir vi lite ovänner och jag tar in honom och tänker att "skit i att sova då, korkade unge"... Väl inne gråter han bara, är otroligt trött och jag är en aning irriterad trots att det inte är första gången jag upplever detta. Så när Patrik lyckas ring hem precis lägligt mitt i detta så får han sig en ordentlig skopa och sen kan jag i lugn och ro återgå till Teo. Va bra det är med karlar!
Nu sover sonen som den lilla prins han är och jag kan inte komma på en enda sak i hela världen som han skulle kunna göra för att få mig på dåligt humör... Ironiskt va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar