Iggesundsdagen

inföll i år på vår nationaldag. Jag hade anmält Hampus att springa 1,5 km vilket jag brukar tuffa runt med honom, Nathalie däremot vill springa 5 km så henne brukar mormor ansvara för... Lagom till vi skulle byta om och gå kommer mormor och ber att JAG ska springa med Nattis för hon har så ont i benen (åldern börjar ta ut sin rätt...). Hon ska istället gå runt med Teo så att Patrik kan springa med Hampus. Hänger ni med..
Iaf så får jag nån total blackout och lovar att göra det, efteranmäler mig och ställer mig vid startsnöret med min dotter. Då börjar jag tänka, vad har jag gjort, ska jag springa 5 km. Jag som inte ens orkar springa till preem. Men då är det försent och när starten går kastar vi oss iväg. Vi hamnar rätt snart bland de sista springarna. Ganska snart blir vi inte bara omsprungna av en tant 60+ utan även en barnvagn och den mamma och son vi lyckades runda (pga att dom gick) springer om oss igen strax innan mål. Jag hade håll innan vi ens sprungit 500 meter.... Sen fick Nathalie håll.
Men vi kämpade på bra, även om vi var de sista springande 5 km löparna som kom i mål. Nytt för i år var ju det "ärovarv" man fick ta runt 100 metersbanan innan man gick i mål. Grymt säger jag för Nathalie drog ifrån mig rejält, jag kunde knappt andas och när jag närmar mig mål står kranskullan redo och frågar käckt om jag sprungit milen....

Men jag överlevde med knapp nöd och fick min plakett. Och det var förvånandsvärt många som oförtröstligt hejade på min urusla insats!
Idag lider jag av total lår-träningsvärk och det känns bra att jag kan skylla min tid på att jag sprang med Nathalie trots att det blir svårt att förklara hur hon kunde gå i mål långt före mig....

Teodor däremot hade sovit som en stock genom hela händelsen och vaknade lagom tills det var dags för målgång.