Det tar sig

Igår förstod Teodor när jag skämtade med honom (tror jag...)

Han kom ner, lite purken, efter en spontan förmiddagslur. Jag frågade hon på ett käckt och lite småkorkat vis:
-Vad har du gjort uppe så länge?
Han tittade på mig lite surt, men svarade inte. Så jag försökte igen:
-Har du lekt?
Fortfarande inget svar. Så då säger jag:
-Teodor, jag tror du har glömt en grej uppe...
Han tittar frågande på mig.
-Din röst, säger jag.
Då ler han brett och säger:
-Men jag kan ju prata...