Som ni vet har hela härliga familjen varit lite sjuka och hängiga. Vad ni inte vet är att den minsta lilla korven varit ett hårstrå ifrån att stryka med (beroende på hur man uppfattar saker, vill säga).Lilla Noel var så sjuk och pga hans långvariga feber, hans diarreér och kräkningar samt det faktum att det enda han åt eller drack var vanligt vatten så hamnade hans natrium-kalium balans helt ur balans vilket lätt kunnat orsaka en plötslig hjärtinfarkt.....
Iallafall lyckades jag (med lite hjälp) intala mig själv det! och kontrollerade därför med jämna mellanrum så att sonen andades och levde.
Till sist stod jag inte ut längre utan tog med sonen till akutmottagningen, igen. Sist han var där höll han också på att dö. Han höll på kvävas av en slemklump som tillfälligt stannade i halsen på sin resa nedifrån och upp. Vi blev inlagda den gången, inte så mycket pga sonens livshotande men sedan länge upphostade slemklump, utan mer pga det faktum att den hysteriska modern vägrade sluta skväla och grina. Läkaren lade en arm om mig och förde mig till sjukhussängen med ett medlidsamt uttryck i ansiktet. Och jag bölade, för min son kunde ju hålla på dö.
Den här gången var det fullt på barnavdelningen, vilket var tur för oss eftersom jag återigen oemotståndligt lättade på trycket och lät tårarna spruta.
Noel är nu iallafall i högsta grad levande och mår bättre för var dag som går. Läkaren försäkrade mig om att barnet skulle överleva, trots att han var märkbart tagen (Noel av sjukan, doktorn av det faktum att jag INTE var en förstagångs mamma...)
Tänk om det ändå fanns en on-off knapp till tänkandet, då skulle jag använda off med rätt jämna mellanrum......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar