Elakare än mamma

Om det finns någon där ute som har ett brinnande intresse att observera ett riktigt argt barn så är den kokosnöten alltid välkommen till mitt enkla hem..... Jag har nämligen en son som gör att uttrycket "elaking" känns en beskrivning av en fluffig och snäll kaninunge! Han är så argsint att det blir svårt att finna hans like.
Ja, det skulle möjlig vara hans äldre bror då. Som några av er kanske kan minnas var inte Hampus direkt någon snäll liten ängel för några år sen. Men ibland undrar jag om inte Noel är snäppet värre, även om jag sen inser att det måste vara rätt svårt.
Problemet med Hampus kan ha varit vår brist på lyhördhet, vilket är en färdighet som iaf jag har tränat hårt på under de senaste åren. Men varken lyhördhet eller rätt och slätt fjäsk funkar på den lille.
Mina underarmar är fulla av ärr då han har en förkärlek att klösas som en elak katt. Hampus var mer för att bitas, vilket iof Noel oxå försöker att göra med jämna mellanrum men efter flera års parerande från Hampus bitattacker har jag nu en viss vana på att försvara mig själv från dessa vilket gör att de helt enkelt får mindre effekt och kanske inte uppfattas som lika effektiva. Anledningen till att hans klösanade lämnar ärr är för att jag försökt bita ihop och inte reagera då han klöser med förhoppningen att han ska tröttna, men jag kan informera att det går sisådär....

I likhet med Hampus så tillfogar Noel sig själv mest skada när han kastar sig bakåt i vredesmod eller dyker med näsan först i golvet i elaka. Idag blev det en fläskläpp.....
Jag säger bara tack och lov för dagis för enligt våra underbara fröknar beter han sig inte alls på det viset där. Det måste vara skönt även för honom att slippa vara så arg.
Man kan ju undra vad jag gjort för ont för att förtjäna två såna här?!